• Hem
  • Ingrid har orde...
sida

Ingrid har ordet

Hej alla kamrater i Vänsterpartiet Västernorrland

Det var länge sedan jag skrev något på den här sidan, men nu när jag påbörjat ett nytt år som Distriktstyrelsens ordförande och även har ett nytt läge i livet känner jag att det är dags. För några veckor sedan påbörjade jag mitt nya arbete som förvaltningschef i Härnösands kommun. Ett spännande uppdrag, men som också innebär att jag nu lämnar min roll i politiken som vice ordförande i kommunstyrelsen. Just nu innehar jag dock båda uppdragen på grund av att den pågående pandemin medfört inställda fullmäktige och därmed inte medgett möjlighet att avsäga mig mina uppdrag.

Vi lever i en verklighet som åtminstone jag nog inte hade trott att jag skulle komma att uppleva under min livstid. En pandemi drar fram över jorden. Den hindrar oss från att träffa våra nära och kära. Den skapar arbetslöshet och oro hos en stor del av världens befolkning. Den dödar och förgör.

Och inte minst så har den satt fingret på den moderna tidens största misslyckande, nämligen den liberala marknadsekonomin. Det står fullständigt klart att vårt samhälle inte är rustat för att hantera en större kris. Att vården av våra gamla inte på långa vägar har tillräckliga resurser och att de viktigaste personerna för att hantera krisen i vårt samhälle, vårdens personal, är de som lever med sämsta arbetsförhållandena och de lägsta lönerna. Att företagens vinstjakter och de skattelättnader som senaste årens regeringar givit till de allra rikaste har utarmat vår välfärd till en sådan grad att vi inte längre klarar att upprätthålla den när vi hamnar i svåra lägen.

I efterdyningarna av pandemin, när vi ska börja återgå till ett normalt liv, är det därför nödvändigt att göra förändringar, både i vår livsstil och i vårt sätt att bygga välfärd. Här har Vänsterpartiet en avgörande roll att spela. Det är bara vänsterns politik som kan garantera en välfärd värd namnet och som kan rusta oss inför kommande kriser. Detta behöver vi vara mycket tydliga med, även om vi får hoppas att folk även kan se kvittot på det själva nu.

När man hamnar i en kris kan det hända att man, förutom att skaffa sig verktyg för att hantera situationen, även sätter sig ned och reflekterar över sitt dagliga liv (åtminstone gör jag det).

En reflektion jag gjorde var att när jag tänker efter, så startar jag ofta veckan helt fel. Jag börjar veckan med att tänka på alla saker jag måste få klara, projekt som ska slutföras, sysslor som ska bli gjorda och sen undrar jag varför jag är så trött och oinspirerad i slutet av veckan?

Egentligen borde jag istället börja varje vecka med att tänka på vilka personer jag skulle vilja träffa, och vilka mysiga stunder jag ska ha med mina nära och kära. Först göra en lista i mitt hjärta med de personer jag ska se till att träffa, mötena jag ska ha med dem och kärleken jag ska ge till dem och mig själv.

För det är ändå så att i slutändan är det inte allt man lyckades uppnå som är det viktiga utan vem man har blivit, vad man har gett av sig själv till nära och kära och vilka upplevelser man bär med sig i sitt hjärta? Det är vad livet handlar om. Och det är så det borde vara redan nu. Det är så vi minimerar risken för ånger när det redan är för sent. Det är vad som är viktigt och det blir så tydligt i en tid då många mister sina anhöriga.

Vad är våra tårar värda? Undrade Mikael Wiehe när han uppmanade till kamp för det solidariska samhället. Nu är den kampen viktigare än någonsin. Det är en fantastisk text över ett för oss vänsterpartister mycket viktigt och angeläget ämne. Jag vill därför avslutningsvis dela den med er:

Vad är våra tårar värda, vi som såg hur man marscherade fram under fanor broderade med Margaret Thatchers famösa krigsrop: ”There is no such thing as a society”? Vi som inte lyckades hindra dem som hånade solidariteten och såg den fria marknaden som lösningen på alla problem och svar på alla frågor.

Vad är våra tårar värda, vi som lät privatiseringspolitiken på bostadsmarknaden fortgå, den politik som skapade de segregerade förorter dit låginkomsttagare och invandrare, som Ahmed och hans familj, hänvisas. De förorter där tio procent av invånarna lider av posttraumatiska stressymptom på grund av krig och flykt med allt vad det innebär av fasansfulla upplevelser. De förorter där utanförskapet och otryggheten frodas och där många ungdomar ser gängtillhörighet och kriminalitet som enda vägen till skydd och karriärmöjlighet.

Vad är våra tårar värda, vi som såg hur privatiseringen av skolan och vinsterna till aktieägarna gick före en likvärdig undervisning för alla elever? En politik som fick många lärare att flytta till de skolor med minst problem och som följaktligen medförde att ungdomar i förorterna ofta får gå i skolor som är sämre än skolor i rikare områden där deras jämnåriga över- och medelklasskamrater bor.

Vad är våra tårar värda, vi som såg hur jakten på minskade skatter och ökade besparingar tvingade fram nedskärningar i polisen så att den inte längre kan fullgöra sina uppgifter som bland annat består i att skydda Ahmed och alla andra från kriminella mördare. Eller åtminstone ta fast förövarna.

Vad är våra tårar värda, vi som de senaste decennierna inte lyckats överrösta dem som sjungit egoismens och egennyttans lov? Vi som låtit näringslivets toppar berika sig bortom all anständighet och rättfärdiga sig med ord som ”lönespridning” och ”respektavstånd”. Vi som inte stoppat dem som med hjälp av banker, försäkringsbolag och välbetalda brännvinsadvokater har smugglat sina pengar till skatteparadis i Panama, Jersey eller Caymanöarna. De som har pratat om att öppna sina hjärtan men ihärdigt har stängt sina plånböcker. De som vägrat att bidra till det gemensamma samhälle där det också finns en plats för Ahmed och hans familj.

Vad är våra tårar värda, vi som såg anfallet på Afghanistan, invasionen av Irak, bombningarna av Libyen, massakrerna i Gaza och Syriens sammanbrott. Vi som inte lyckades stoppa ett enda av alla dessa krig som USA och Europa, inklusive Sverige, har fört och som lagt länder och städer i aska och ruiner, öppnat dörren för terrorister och religiösa extremister och drivit miljoner människor inklusive Ahmed och hans familj, på flykt.

Vad är våra tårar värda, vi som i decennier har låtit oss utsättas för det nyliberala experiment som lett till kris på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, kris i skolan och kris i polisen, kris i tågtrafiken, kris i pensionssystemet, kris i äldrevården och kris i försvaret och sjukvården!

Ja, vad är våra tårar värda, vi som låtit oss hunsas och dompteras av girigbukar, spekulanter och marknadsfundamentalister? De som nu fått det de önskade sig; ett land där man satsar på sig själv, ett land med vidgade klyftor, ett land med ökad fattigdom och ökad brottslighet.

Nej, låt oss torka våra tårar och omsätta vår sorg i ett gemensamt arbete; en kamp för ett starkt samhälle där alla är delaktiga och där människan inte är människans varg. Endast så får våra tårar ett värde!”

(Källa: Sydsvenskan – Kultur16 januari 2017 13:36)

 

Ingrid Nilsson

Ordförande Vänsterpartiet Västernorrland

 

Ingrid Nilsson Distriktsordförande

 

Kopiera länk