Har regeringen inget ansvar?
Nedmonteringen av det offentliga, vår gemensamma sektor i samhället, sker hela tiden både i tysthet och ibland genom förslag i budgeten. Det pågår och är en politisk strategi. Allt är inte så tydligt och målmedvetenheten döljs på ett sofistikerat sätt. Jag kan beskriva många exempel. Just nu har jag statliga myndigheter i åtanke. Så gott som alla myndigheter har fått försämrade resurser och jag tror att det är en medveten strategi. Man låter myndighetscheferna ta ansvaret för nedskärningarna och regeringen tar inget ansvar och behöver därför inte stå till svars. Det blir då oövertänkta beslut. Vi kan ju inte lägga ansvaret på regionalpolitik och samhällsplanering på myndighetschefer och inte heller på näringslivet, den så kallade marknaden.
Det senaste exemplet är Arbetsmarknadsverket som ännu en gång får besparingskrav. Eftersom jag har arbetat vid denna myndighet så har jag följt förändringarna inom arbetsmiljöområdet. Redan inför valet 2006 varnade jag för arbetsmiljöförsämringar. Detta efter att ha läst Centerpartiets program där myndigheter, som skulle minska var beskrivna. Efter valet minskade Arbetsmiljöverket till med minst en tredjedel, Arbetslivsinstitutet las ned och stödet till skyddsombud skars ned. Tidigare var vi i Sverige världsledande i arbetsmiljöforskning. Nu är det ingen som håller ihop forskningen och det sker med spridda skurar på olika universitet. Problemen på arbetsplatserna blir större, olycksfallen och arbetsskadorna ökar samtidigt som tillsynen minskar. Otrygga anställningar och ungdomsarbetslöshet är vår tids gissel. Ungdomar, liksom alla anställda som skadas i arbetslivet är en oacceptabel situation.
Vad har vi regeringen till? Vill vi, samhällsmedborgare, att regeringens högsta ansvar skall vara att minska det offentliga och låta marknadsanpassa så mycket som möjligt? Att sänka skatterna är ju ett led i denna nedmontering. Minskade skatteintäkter blir mindre resurser till det offentliga. Det är enkel mattematik.
Vi behöver en regering som tar ansvar! För de behov som samhället har av trygghet och planering måste vi ha politiker. Vi måste planera samhället för vårt gemensamma bästa. Det handlar om myndighetsutövning, kommunikationer, utbildning, vård och omsorg, regionalpolitik och mycket mera. Då hör jag genast våra motståndare komma med kommunistspöket. Det handlar inte om det utan det handlar om demokrati, jämställdhet och rättvisa.
Maj-Lis Andersson (v)